känner mig grymt jävla stuvad på hela jävla skiten ! om man tittar tillbaka så sa jag alltid att de kändes för bra för att vara sant , och de gjorde de , förtillfället känner jag mig grund lurad , hur är det möjligt att en person kan bli så förändrad ? ... något är riktigt jävla fel , och självaste jävla tanken på att jag accepterar detta gör mig helt jävla knäpp , varför i helvete stannar jag kvar ? så många gånger man försökt " prata om det" och för stunden tror man att han förstått men för att i nästa sekund vara som bortblåst? 

bara 6 veckor kvar och känner mig grymt besviken på hela graviditeten , inte trodde jag att de var så här de skulle vara , trodde jag gjorde rätt val av pappa till mitt barn ,men ack så fel man kan ha ! , jag vill ge honom en käft smäll och lite till för inte ett jävla skit har han brytt sig om mig eller barnet ... och om han hade gjort de borde han för fan visa det ! 

klagomål på allt börjar dyka upp mer och mer , fast dom tar jag inte till mig , gränsen är för mig mer än nådd och varför i helvete skulle jag vilja göra något för att förändra mig för en skit som han som inte bryr sig ett skit ?!

många gånger har jag funderat på hur de är möjligt att falla för dessa nötter ? ..men i samma sekund sträcker jag på mig och tänker -va fan , nu e jag ju medveten om vad han försöker göra med mig så de är ju bara att bita ihop och gå vidare... 

vi har defenetivt inte haft någon tid tillsammans de senaste halvåret , och de är bara han , hans barn och , träningar hit och dit .. förut brydde jag mig för jag kände att jag alltid kom i sista hjulet , men nu , nu är det som att jag på ett vis inte bryr mig ett skit och känslan om att de är försent för "egentid" skrämmer mig lite . har dom senaste dagarna gått i tankar om hur de skulle vara om han faktiskt kom till insikt och förstod och kanske skulle lägga mer tid på mig , men helt ärligt tror jag att det är lite väl sent att komma med de nu , har han inte fått upp ögonen tidigare så varför i hela helvetet skulle han få de nu? -nej tack , en hotellnatt med honom skulle kännas som bortkastad tid , för just nu kan jag inte ens känna att jag tycker om honom , och då undrar ni säkert varför jag ör kvar? - jo de är så att jag verkligen vill vara helt jäkla säker på att de är så jag känner och inte bara för stunden ! , för är de nu så jag känner en lång tid och klubbar för det så är de självfallet att jag inte ska slösa min tid på honom utan gå olika vägar...jag vill bara inte att det ska bli en katt å råtta lek ,dvs att man gör slut , blir i hop , gör slut å blir i hop .. utan har jag bestämt mig så är de så de får bli .. 

 

Finns dessutom inga jävla ursäkter i hela jävla världen som skulle kunna ändra den besvikelse jag känner för honom att han inte brytt sig under dessa snart 9 fullgångna månader med våran lille sparv i magen .. 

har dessutom levt i förhoppning ganska länge på att något ska bli bättre men icke ... 

och känslorna blir bara dovare å dovare.. 

tilloch med en puss skulle kännas jävligt tillgjort ...skit samma .. 

va bara tvungen att skriva av mig lite , i min ensamhet :)